Information om armbågsleder - röntgen och artros

Denna text är hämtad ur SKKs informationshäfte Information om röntgenkontroll av leder och publicerad med tillstånd av SKK.
Detta häfte kan beställas från SKKs informationsavdelning, telefon 08-795 30 30 eller e-post info@skk.se

Information om röntgenkontroll av leder
gällande svenskägda hundar
Gäller från 2002-01-01

Central bedömning och registrering av hundens armbågsleder kan ske för samtliga raser. Hunden skall vid undersökningstillfället vara minst 12 månader gammal.
För att resultatet skall bli officiellt måste hunden vara minst 12 månader gammal och ID-märkt senast vid röntgentillfället. Till röntgenundersökningen skall hundens registreringsbevis medtagas för kontroll och vidimering av hundens identitet.
Sedan Er hund blivit röntgad kommer bilderna att sändas till Svenska Kennelklubben tillsammans med en av ägaren underskriven remiss för röntgenutlåtande. Bilderna bedöms av röntgenologisk expertis och arkiveras.
Remissens inbetalningkort avskiljes av djurägaren och angiven avgift inbetalas snarast. Först då avgiften inbetalats och registrerats hos SKK utsändes remisssvar i form av ett röntgencertifikat till djurägaren och resultatet blir officiellt, överföres till veterinärdata och utsändes till specialklubben.
Kostnad för bedömning av röntgenbild, registrering och arkivering finns angivna på Pg-talongen på remissen. Den lägre avgiften avser röntgen av t ex endast HD eller endast AD, nästa avgift avser t ex både HD och AD på samma hund. Den tredje avgiften avser röntgen av mer än tre olika ledtyper/hund, t ex HD, AD och knän.
Från och med 1990.01.01 gäller för all central registrering av veterinärdata att hunden skall vara ID-märkt senast vid röntgentillfället.
Har Du frågor då Du fått röntgenresultatet är Du givetvis välkommen att ringa till SKKs veterinäravdelning mellan kl. 10-12 och kl.13-15 på tel. 08-795 30 00. Detta gäller även om Du senare vill tala med avläsande veterinär då vi kan behöva förmedla röngenbilden till honom före konsultationen.

Armbågsledsarthros
Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell, röntgenkonsult vid SKKs veterinäravdelning.

Med armbågsledsarthros menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar, vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår. Avläsningen av röntgenbilder av armbågar går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall hur mycket.

Orsaker till armbågsledsarthros

Orsaken till förslitningen av ledbrosket och de senare uppkomna pålagringarna, är olika typer av tillväxtrubbningar i och runt leden. Dessa rubbningar utvecklas under hundens uppväxttid och kan sällan påvisas före 3,5 månaders ålder. Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas pga rubbad utveckling i omgivande benvävnad.
Den vanligaste rubbningen förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan. Detta kallas fragmenterad processus coronoideus, FPC. Den näst vanligaste rubbningen förekommer på överarmens inre ledrulle i den nedre delen av ledhålan, nästan mittemot den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma. Utseendet på denna skada liknar det som ibland ses också i bog- och knäled. Detta kallas osteochondrosis dissecans, OD. En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos framför allt schäfer. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan bildas en relativt stor "lös benbit" som är väl synlig på en röntgenbild av leden. Detta kallas ununited processus anconeus, UPC. Ledbroskdefekter kan även ses i andra delar av leden men är ovanliga. De vanligaste benämningarna på ovanstående olika typer av utvecklingsrubbningar är osteochondros (benbroskskada, degeneration) eller armbågsledsdysplasi (felaktig utveckling av armbågsleden).
Det bör observeras att det enbart är UPC, som är lätt att identifiera på en röntgenbild. Den vanligaste defekten, FPC, är oftast mycket svårt att urskilja. Till skillnad från metodiken vid avläsning av höftledsröntgenbilder, där man direkt bedömer det eventuella felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur mycket pålagringar som tillkommit (arthrosgrad), är det när det gäller armbågsleder oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och i så fall hur mycket. Hos hundar med tydliga kliniska symtom (bl a hälta) på grund av defekter i armbågsleden ses dock ofta benpålagringar vid röntgenundersökning redan inom 1 månad efter det att de första symtomen på en ledskada har uppmärksammats.
Tyvärr ger inte graden av arthros någon säker upplysning om hur allvarlig den ursprungliga defekten i leden är, speciellt inte hos äldre hundar, eftersom arthrosen ökar med åldern och även är starkt beroende av det sätt hunden motioneras på.

Drabbade raser

Armbågsledsarthros har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnosticerats allt oftare hos hundar av några av de storvuxna raserna. Till skillnad från höftledsdysplasi, som är ett problem för i stort sett alla storvuxna raser, är armbågsledsarthros bara ett problem för ett mindre antal av dessa.
För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än höftledsdysplasi. Sedan början av 1980-talet har förekomsten av armbågsledsarthros kontrollerats hos berner sennenhund och rottweiler. På senare år har flera andra raser anslutit sig till kontrollen och 1998 fanns resultat angående ca 70 000 hundar registrerade på SKK. Arvbarheten har visats ligga i nivå med eller strax under den som gäller för höftledsdysplasi.

Gradering

Vid den centrala granskningen av röntgenbilderna graderas armbågsledsarthros enligt följande skala:

UA inga påvisbara förändringar

lbp (I) lindriga benpålagringar

mbp (II) måttliga benpålagringar

kbp(III) kraftiga benpålagringar

I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till arthrosen skrivs detta i klartext på den del som bifogas röntgencertifikatet. Något säkert samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymtom finns ej, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Symtom hos hundar med armbågsledsarthros

Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att ett kirurgiskt ingrepp skall göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla eventuella lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen. Pålagringarna ökar ofta något, även efter en lyckad operation. Hundarna brukar dock kunna förbli besvärsfria resten av livet om de inte hålls i alltför högt hull och inte ansträngs kraftigt, såsom vid draghundsarbete eller hård brukshunds- eller jakthundsträning. När hundarna är halta och har stora förändringar i lederna ger operation sällan någon bestående förbättring. Oftast får man i stället inrikta sig på att försöka få hunden besvärsfri genom ändrad motion och eventuellt även ge smärtstillande medel de gånger hunden har påtagliga symtom. Vid kroniska, grava hältor som inte svarar på behandling kan av djurskyddsskäl avlivning vara den enda utvägen.

Bedömning av hundens lämplighet för avel

Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av armbågsledsarthros hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt betingad. Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning, skillnader i arvbarhet mellan raser, avkommebedömning med avseende på kullsyskon osv. Trots detta rekommenderas redan nu, att endast hundar utan arthrosförändringar användes till avel.

Rasdata.nu underhålls av Jörgen Norrblom
Marita Björling på Webbans Illustrationer har gjort alla loggorna