Inavelsgrad

Inavelsgrad

Inavelsgraden beräknas på fem generationer. Om det finns färre än 50% av hundarna i stamtavlan så skrivs ingen inavelsgrad ut eftersom den är alldeles för osäker.
Om 50-70% av hundarna finns så skrivs inavelsgraden med kursiv text, 70-90% med normal text och över 90% med fetstil.

Nedanstående text är hämtad från handboken till dataprogrammet "LatHunden" från Genetica AB, skriven av framlidne Per-Erik Sundgren. Mer om avel och inavel kan du läsa i Per-Eriks bok "Avel med sällskapsdjur" utgiven på ICA bokförlag.

OM INAVELSBERÄKNINGAR

Inavelsberäkningarna i LatHunden är det första exemplet på införande av vetenskapliga instrument i LatHunden för att underlätta avelsplaneringen för enskilda uppfödare. För att beräkningarna skall komma till bästa användning lämnas har några kommentarer till beräkningarnas bakgrund och hur de bör kunna utnyttjas.

DEFINITION AV INAVEL

Inavel kan enklast definieras som andelen genpar hos en individ där båda generna i paret på grund av härstamningen kommer från samma anförälder. Sådan dubblering av gener åstadkommes genom olika former av släktskapsavel. Ju intensivare släktskapsavel, ju närmare släkt de parade individerna är med varandra, desto större är sannolikheten för sådan dubblering av gener.

Inavelsparningar är alla parningar där individerna är närmare släkt med varandra än stammens genomsnittliga släktskap. Inavelsgraden vid en given parning är lika med halva släktskapen mellan de båda parade individerna.

All tidigare inavel bryts när två hundar, som är sinsemellan obesläktade men var för sig inavlade, paras med varandra. Inavelsgraden går ned till 0 på en enda generation.

Inavelsgraden kan endera anges med decimalbråk eller procenttal. En helsyskon-parning ger en ökning av inavelsgraden F med 0.25 eller 25 % eftersom helsyskon är släkt till 50%, dvs hälften av de arvsanlag de bär är helt lika.

EFFEKTER AV INAVEL

Av de ca 100 000 genpar som en hund bär påverkar kanske bara högst någon procent de egenskaper vi anser viktiga och som skiljer hundraser från varandra.

Ett mindre antal genpar innehåller skadade arvsanlag som inte kan fullgöra sin normala funktion.

Inavelns effekter på individen är att begränsa det antal olika gener individen kan ha i sin arvsmassa genom att vissa anlag slumpmässigt dubbleras. Därmed standardiseras i viss mån de anlag en individ ger till sin avkomma och denna blir då också enhetligare.

Den minskade ärftliga variationen, i förening med att också skadade anlag dubbleras, leder emellertid också till att individerna försvagas. Infektionsbenägenheten ökar, fruktsamheten sjunker, dödligheten stiger och kroppsstorleken minskar. Det är de effekterna som man brukar sammanfatta med begreppet inavelsdepression. Förlusten av ärftlig variation leder dessutom till minskade möjligheter att i framtiden genom avelsurval förbättra hundstammen.

Som en följd av inavelns starka negativa biverkningar bör den så långt möjligt begränsas. Beräkning av inavelsgradens ökning som en följd av val av parningskombinationer kan vara ett bra hjälpmedel att hålla inaveln nere i en hundstam.

BERÄKNING AV INAVEL

Beräkning av inavel är en rent matematisk process, som utgår från det faktum att varje individ till 50 % är släkt med sin far och sin mor, dvs får hälften av sina arvsanlag från vardera föräldern. Den verkliga inaveln kan vara högre eller lägre än den teoretiskt beräknade, allt beroende av omständigheterna och val av utgångspunkt för beräkningarna. För beräkningsformler hänvisas till grundläggande läroböcker i avelslära.

Beräkning av inavelsgrad för hand är arbetsam och fylld av risker för misstag, särskilt om stamtavlorna är invecklade och beräkning skall göras över många generationer. Det är därför bäst att utgå från datoriserade program som arbetar med upprättade eller färdiga härstamningslistor. Hundregistret i SKKs Rasdata är en sådana lista, men den sträcker sig inte längre tillbaka än till början av 1970-talet. Det är därför inte meningsfullt att beräkna inavelsgrad för mer än ca 5 generationer baserade på SKKs datoriserade härstamningsuppgifter. I nuvarande utformning har därför inavelsberäkningarna i LatHunden standardiserats till att omfatta de senaste fem generationerna.

Observera att det innebär att beräkningarna kan bli mycket ofullständiga på äldre hundar och hundar med ofullständiga stamtavlor.

TOLKNING AV INAVELSBERÄKNINGAR

Vid beräkning av inavelsgraden måste man ha någon utgångspunkt. Var man än väljer den punkten görs antagandet att inavelsgraden vid startpunkten för beräkningarna för den aktuella hunden är lika med noll (0%).

Beräknade inavelskoefficienter beskriver därför endast ökningen i inavelsgrad från den startpunkt man valt för beräkningarna. Den ger däremot inte fullständiga besked om den faktiska förlusten av arvsanlag eller förekomsten av gendubbletter hos aktuella individer. För att fullständigare information måste man söka sig tillbaka till rasens ursprung och studera hur avelsarbetet genomförts över årtiondena. Särskilt viktigt är det att undersöka om en ras passerat en sk "genetisk flaskhals", dvs under någon period fortplantats med bara några få individer. Om det har skett är troligen inavelsgraden i rasen väsentligt högre än aktuella beräkningar på senare generationer visar.

Det är också sannolikt att en beräknad inavelsgrad av en given nivå skapar mer problem om den åstadkommits på mycket kort tid än om den adderats över många generationer. Vid snabb stegring av inaveln, genom nära släktskapsparningar i flera på varandra följande generationer, har naturligt urval små chanser att motverka inaveln och dess skadliga biverkningar. Vid samma teoretiskt beräknade inavelsgrad, åstadkommen över flera generationer och med försiktigare linjeavel, har både naturligt och artificiellt urval haft viss chans att motverka den verkliga stegringen i antalet dubblerade gener. Den teoretiskt beräknade inavelsgraden kan då vara högre än den verkliga. Konsekvensen av detta är att en given nivå på inavelsgrad är mer besvärande ju närmare i tiden dess orsaker ligger.

Det är inte mycket man kan göra åt det avelsarbete som redan är genomfört. Målsättningen är i stället att inte upprepa gångna tiders misstag i kommande generationer. Det är därför viktigare att undersöka vilken den förväntade ökningen av inavelsgraden blir av en planerad parning än att analysera hur inavlade parningskontrahenterna är var för sig. En god grundläggande regel är att undvika parning mellan individer som är närmare släkt än kusiner. Kusinparning ger en beräknad ökning av inavelsgraden på 6.25 % hos avkomman. Med tillgång till datoriserade beräkningsprogram är det relativt lätt att kontrollera vilken tänkt stamtavla som helst och se till att den håller sig nere under den nivån. Rutinerna för parningsplanering, kombinerade med inavelsberäkning, i LatHunden är avsedda just för sådan kontroll för begränsning av inavel.

Föreslagen spärrgräns skall inte ses som en generell gräns för lämpliga parning, bara som en gräns som inte bör överskridas för enskilda parningar. Idealet är att den genomsnittliga stegringen av inavelsgrad i en stam inte överskrider ca 1 % per generation.

Att helt undvika all inavel är knappast möjligt och inte heller önskvärt. För egenskaper som har en ärftlig bakgrund är det oundvikligt att de bästa individerna i rasen på något sätt är släkt med varandra. Strävan att totalt undvika all inavel skulle därmed medföra svårigheter att utnyttja det bästa avelsmaterialet. Det kan aldrig vara målsättningen med ett avelsurval och åtföljande parningsplanering. Däremot bör stegringen av inavelsgrad hållas så låg att man inte i onödan riskerar förluster av arvsanlag i varje generation. Då undergrävs förutsättningarna för ett framtida och meningsfullt avelsarbete.

Sprötslinge i januari 1999

Per-Erik Sundgren

Rasdata.nu underhålls av Jörgen Norrblom
Marita Björling på Webbans Illustrationer har gjort alla loggorna